Att ha en blogg var det jag skulle skriva om ja, men sen när jag började skriva så kom jag på att jag inte hade något att säga..

SÅ-------> HEJDÅ!

Ja, vem är jag!?

Jag har alltid vart Pernilla Birgitta Lovisa Catrin Wedenhag & kommer alltid att vara.. MEN, vem är jag som person?
Är jag snäll, glad, positiv, negativ, elak, egoistisk..? Ja, det är frågan.

Livets utveckling kanske vore något. Vi kör på det!

Jag, Pernilla Wedenhag föddes på Eksjö BB den 4 mars 1991. Jag var för 2 år sedan 1 meter, 66 centimeter och 6 milimeter hos skolsköteskan! Förhoppningsvis har jag växt något litet, så jag säger till folk att jag är 1,68! Jag bor på landet, med min familj (Mamma, låtsaspappa, lillebror & hund). Jag kan väl säga direkt att jag trivs sådär bra att bo på landet, men nu är jag som sagt 18 år & har ett sådant där körkort som är väldigt värdefullt för många ungdomar som är på det artonde året. Därför har det vart lite lättare att transportera sig vart man vill & när man vill, när man inte har föräldrar som vill skjutsa!

Jag bodde mina 5 första år i T-town (Tranås) som jag inte har supermycket minnen i från. Jag levde väl min barndom som alla andra barn. Lekte med kompisar & var sådär allmänt lyckliga som barn är! När jag hade fyllt 6 år, så hade mamma träffat Lasse, som är mi låtsaspappa. Han bodde där vi bor nu, så vi flyttade. Jag började skolan till hösten & hittade nya kompisar. Jag kommer inte riktigt ihåg, jag hade ju kompisar, men det var väl inte sådär supermånga. Vi var bara 3 tjejer i min klass med.
Jag blev iaf tjockare & tjockare. När jag gick i 5:an såg jag ut som en köttbulle & jag skojar inte! Som tur hittade jag något som verkade vara min grej i 7:an då jag även började i A-town (Aneby). Jag började spela fotboll & trivdes med det. Jag började även i en ny klass med nya människor, BARA nya människor. Jag trivdes hur bra som helst & fick sjukt mycket nya vänner.

Mitt liv började nog på riktigt i början av 7:an ungefär. Det var då jag hittade mig själv lite. Jag hittade min egen stil & jag vågade verkligen vara mig själv. I 8:an fann jag min första kärlek. Jag kommer ihåg att jag var så förälskad & att jag trodde att det skulle hålla i all evighet (det höll i 4 månader). I 8:an var även konfa året som var ett sjukt bra & lärorikt år! Jag trivdes med mig själv som jag var då. Då fick jag vara mig själv. I 9:an hände mycket. Jag gav mig in på min första fylla, körde moppe som aldrig förr & tyckte att livet var underbart. Sen började allvaret på riktigt när jag började gymnasiet som blev det 3-åriga handelsprogramet på Holavedsgymnasiet i T-town. Det har vart en lärorik tid här & snart är den över. Det är inte ens 1år kvar tills jag & alla mina vänner tar studenten. Vi kommer springa ut där i våra vita kläder & slänga upp våra fina studentmössor o luften! Underbar upplevelse, men jag kommer vara så ledsen. Vad gör man sen liksom?
Äh, det får bli ett senare problem!

Nu har jag skrivit en hel uppstas om vem jag är ; ORDAGRANT!

Det var nog inte riktigt det som var meningen från början, men nu blev det så.
Men vem är jag innuti då? 

Många ser mig som den där glada tjejen. Jag tror det stämmer rätt bra. Jag gör inte så mycket för att vara sån, jag bara är, är mig själv & det räcker tydligen, vilket är väldigt skönt. Det skulle ju vara sjukt jobbigt om jag skulle gå runt & behöva vara någon annan för att duga för folk. 
Jag tror jag är ganska ödmjuk med. Den där snälla tjejen som bryr sig om alla. Jag vill iaf vara det! 

Varför jag egentligen började skriva det här inlägget var för att jag ikväll fick höra att jag är; "Så förbannat sur på allt & alla hela tiden". Jag ifrågasatte det jättemycket. Jag vill inte tro på att det stämmer.

Just nu kanske det gör det. För jag är medveten om att jag inte mår bra & jag är medveten om att folk inte kan ha förstående om de inte vet varför. Men är jag så himla sur mot allt & alla hela tiden just nu?
Det är inte meningen isf. Jag blev jätteledsen när jag hörde det, för jag vill verkligen inte vara sån.
Jag tar kanske åt mig lite för lätt tror jag. Den personen som sa det borde jag egentligen inte ta åt mig av heller, för den är så självupptagen så den inte vet vad den pratar om! Men det blir ju alltid så iaf, vare sig man vill det eller inte!


Nej, nu har jag nog tjatat på tillräckligt! Förstår om det var kämpigt att plöja igenom hela texten!
Ett stort + till dig som gjorde det i så fall! :)



Jag bjuder på en bild idag - HÖST!


/P