Fy vad saknad gör ont ibland. Där inne i hjärtat.
Det finns så mycket som man önskar att man hade gjort eller som man önskar att man inte hade gjort.
Livet är ogjort hela tiden.

Just nu önskar jag bara att jag gick i 8:an. Att jag hade vänner som jag trivdes som fisken i vattnet med. Inte för att jag inte har vänner som jag inte trivs med nu. För det har jag verkligen. Jag har hittat nya - igen & jag antar att det kommer vara så hela livet. 
Men jag önskar att det var konfirmationsåret. Vi hade sådan fruktansvärd gemenskap. Jag vet inte vad det berodde på. Men allt var så oerhört bra då. Alla umgicks med alla verkligen & nu umgås jag inte längre med det folket.
Jag var kristen då & var väldigt ofta i kyrkan & trivdes väldigt bra där. När jag tänker efter så var det ju något som höll ihop oss. Det kunde ju inte bli så bara för att det var konfa liksom. Något eller någon gjorde ju detta & vem skulle det vara om det inte vad Gud? 
Nu är jag inte kristen längre. Jag har gått i från det för länge sedan. Men jag tycker ändå fortfarande att kyrkan & människor från kyrkan är sjukt bra! Jag ser upp lite till dem på något sätt. Men nu bara för att jag inte längre är kristen så känns det konstigt att säga att det kanske kan ha vart han som många tror på, han som många tror finns i himlen som fixade så vi hade så bra gemenskap under konfaåret!

Äh, jag vet inte vad jag snackar om. Det jag egentligen vill komma fram till är att jag längtar bara tillbaka till tiderna med människorna som jag kunde vara mig själv med.


Det blir bara fel om jag ska sitta här & skriva om sådana här skitsaker. Det går ju inte göra något åt att jag längtar tillbaka iaf. Det har vart & det kan inte jag med min levande kropp ändra på.
Nu ska jag sova & drömma om allt det som jag har att vara tacksam för!

/P