Jag har försökt nu i en veckas tid & det är inte länge, jag vet. Jag är inne i en jävla bearbetningsfas, eller vad det heter & jag kommer få vänta. Men jag vill inte vara i den längre. Jag vill kunna leva som alla andra ungdomar. Kunna slappna av & känna trygghet.
Jag vet att jag är krävande, men det finns anledningar till det med, men jag vet ju att ingen fattar varför om jag inte berättar om det. Det kommer & jag ska sluta att skämmas.  


Äsch, nu orkar jag inte lägga mer energi på att klaga förtillfället!
Ha det bra.

/P